17 december 2014
Att hitta den rätta men i helt fel tillfälle är det många som går igenom. Det är lätt att tro att det är en själv det är fel på, att det är en själv som förstör allt, att det är en själv som är orsaken till att just denna relation inte håller trots den djupa kärlek man har till varandra.
Jag var kär, upp över öronen förälskad, jag var blind av kärleken och jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Där kom problemet, jag kunde inte se mig själv i en värld utan denna kille och det är helt fel. Jag hade ett liv innan och jag var för naiv för att tänka på ett liv efter. Jag föll för denna person i en knepig period i mitt liv och han byggde upp mitt liv åt mig, han var min pelare, mina byggstenar och det var han, inte jag som gjorde mig hel. Jag var då mer honom än vad jag var mig själv. Efter ett tag fungerande inte något längre för att mina problem blev hans, mina dåliga dagar gick ut över honom och det tog slut. Jag slets från något jag var trygg i, från någon som var jag, eller var det jag som var honom? Jag var nu tvungen att bryta sönder mig från grund och botten igen för att bygga upp mig själv till mig och ingenannan, detta var något jag skulle ha gjort från första början.
Nu är jag här igen, jag är fortfarande inte hel och föll nyligen för en person, han var min klippa men jag var för rädd för att det skulle bli samma visa igen så jag avvisade honom. Det här med att falla för en person i helt fel tillfälle är inget som bör hände, men det händer, jag blir arg på mig själv pågrund utav mig själv!Men nu är allt upp till mig, vill jag ha tillbaka denna person krävs det att jag får tillbaka mig själv först, jag är på god väg! Livet är en dans på rosor, men en dans med JÄVLIGT svåra steg.
