09 december 2014
Kämpar för livet, springer genom mörkret, slår genom vägg efter vägg, gräver djupare och djupare, letar febrilt efter stopknappen men den finns inte där, jag finner aldrig vägen ur mörkret och de där väggarna blir bara fler och fler.
Idag sitter jag hemma hos min mamma, jag har inte varit här på ca 3 veckor och direkt när jag steg innanför dörren förstod jag varför, det har varit en gömd skräck inom mig, jag har byggt upp ett hat mot detta hus, mot denna miljö och dessa människor. Min mamma kommer jag alltid att älska men miljön hon lever i kommer jag nog aldrig kunna hantera, allt här bryter ner mig, ger mig osäkerhet, får mig otrygg men ändå tog jag mig hit idag.
Ibland måste man, trots skräcken, gå emot sina rädslor för att egentligen förstå vad det är man är rädd för. Som jag kan säga att jag är rädd för vatten, men är det vattnet jag är rädd för eller är det fiskarna där nere i djupet, det okända som simmar där nere, den mörka bottnen, olyckorna som har hänt i de stora vågorna eller är det något helt annat? För att arbeta bort en rädsla så är det de första man måste göra, men måste klura ut vad det är som skapar den terror man känner. Min vattenskräck beror endast på en olycka som egentligen inte har med mig att göra, olyckan handlar om min mammas bror och detta hände när han var i min ålder. Jag har sedan liten hört denna historia flera gånger och det byggde upp en skräck. Jag har nu tagit tag i denna skrämsel, pratat om den, visat varför ja är rädd, och med hjälp av mitt tillkännagivande håller min rädsla nu på att försvinna.
Jag måste nu lösa nästa problem, jag kan om jag vill. Det vet jag.
